Energi är en fysikalisk storhet, den totala energin i ett slutet system kan inte förbrukas utan endast omvandlas till andra tillstånd. Det finns i huvudsak två olika former av energi: lägesenergi och rörelseenergi. Ett objekts totala mekaniska energi är beroende av dess samspel mellan rörelseenergi och lägesenergi
En idrottare på 100 kg står på en box med 2 meters höjd. Idrottaren har potentiell energi (lägesenergi) på mgh (100 x 9,81 x 2) = 1962 J). När idrottaren tar ett steg ut från boxen och faller ner övergår lägesenergin till rörelseenergi och beräknas genom ½ x (MV2). När individen landar omvandlas energin till värmeenergi i kropp och golv samt till lägesenergi (elastisk energi) i senor och muskler. Om inte den elastiska energin används övergår den till värmeenergi. Värme är en form av rörelseenergi och elastisk energi i senor är en form av lägesenergi. I kroppen har vi även kemisk energi bundet till näringsämnena. Kemisk energi är samma som lägesenergi. Det vanligaste i kroppen är en molekyl uppbyggd av adenosin plus tre stycken fosfatjoner. Mellan varje fosfatbindning finns energimolekylen som kallas ATP (adenosin tri fosfat). ATP ner i korsbryggecykeln och ger energi åt kontraktionen. Samtidigt frisätts en stor mängd värme. Ett systems effektivitet kan mätas med dess verkningsgrad (η= Jnyttig/Jtotalt). Människokroppen är inte ett så effektivt system som vi kan tro utan har en ganska låg verkningsgrad, vid cykling är verkningsgraden ca 20 %. Det innebär att av 100 förbrukade kcal kommer 20 kcal ha accelererat cykeln medan 80 kcal har förlorats i huvudsak som värme. En bensinmotor har en verkningsgrad på ca 30 % medan en elmotor kan ha en verkningsgrad upp emot 90–95 %.
Inom utförsåkning befinner sig utförsåkaren i en omgivning med höga energier. Vid start har skidåkaren en hög potentiell energi (M x G x H) då fallhöjden på banan varierar mellan 140-800 vertikala meter. När skidåkaren ger sig ut från grinden, så kommer den potentiella energin övergå till rörelseenergi (M x Hastighet^2/2). Mekaniska energin (Potentiell energi + Rörelseenergi) blir snabbt hög. Genom att utförsåkaren befinner sig i en högenergimiljö kommer energierna utmana utförsåkarens kompetens och kapacitet. Utmaningen inom utförsåkningen är att gravitationen står för accelerationen av skidåkaren, till skillnad mot de flesta andra idrotter där skidåkaren själv med muskelkraft måste skapa kraft som accelererar dem. Detta gör att det blir svårt att få en uppfattning om energierna som omger utförsåkaren. För att jämföra så springer Usain Bolt i ca 40 km i timmen vid ett 100 m lopp, en rätt så låg hastighet inom utförsåkning. Men eftersom Usain förstår krafterna genom att han skapat accelerationen själv, så kommer han anpassa sina rörelser utifrån de krafterna. Sprinters stannar inte tvärt vid mållinjen eller gör en snabb riktningsförändring vid maxhastighet, utan är försiktiga i sina rörelser eftersom de uppfattar kraften. Inom utförsåkningen ändrar vi ständigt riktningen på vår energi, vilket utsätter idrottaren för höga krafter. Krafterna beskrivs i följande avsnitt