Stabilitet

Stabilitet i en led påverkas bland annat av:

Passiva strukturer
Ledens utformning
Bindväv
Ligament
Aktiva strukturer
Muskler

Ledens passiva strukturer påverkar ledens grundförutsättningar. Ett exempel är axel och höftleden vilka båda är kulled. Axelleden har gett upp passiv stabilitet för att ha en ökad rörlighet medan höftleden har en ökad passiv stabilitet i utbyte mot ett minskat rörelseomfång. Axelleden ställer högre krav på de aktiva strukturerna för att stabilisera leden genom sitt rörelseomfång, för att inte instabilitet ska uppkomma.

Muskulär stabilisering
Alla leder kräver en viss stabilitet vilket är skapat från muskler. Musklerna som bidrar till stabilitet kan delas upp i:
⦁ Lokalt stabiliserande
⦁ Globalt stabiliserande
⦁ Globalt mobiliserande

Lokalt stabiliserande muskler
Lokalt stabiliserande muskler ligger ofta djupt in i kroppen och nära leden. Musklerna har korta momentarmar och en bred infästning. Lokalt stabiliserande muskler reagerar på rörelseförändringar med låg kraft. Lokalt stabiliserande musklers uppgift är att med en låg kraft stabilisera leden genom hela rörelseomfånget genom att öka muskeltensionen, främst i neutral ledposition där stabilitet från passiva strukturer såsom ligament och kapsel är minimal.

Dysfunktion i de lokalt stabiliserande musklerna leder ofta till att motorkontroll störs med fördröjd timing. Musklerna inhiberas vid smärta och patologi vilket leder till minskad muskeltonus och dålig segmentell kontroll, förlorad kontroll i neutral ledposition samt försämrad lågtröskel aktivering.

Globalt stabiliserande muskler
Globalt stabiliserande muskler ligger ytligt och går ofta över flera leder, musklerna aktiveras vid stora kraftfulla rörelseförändringar. Globalt stabiliserande musklers uppgift är att skapa kraft som ger excentrisk kontroll vid yttre och inre rörelseomfång. De måste kunna koncentrisk kontrahera till muskelns kortaste längd, hålla positionen isometriskt samt excentriskt kontrollera och bromsa funktionella belastningar. De bidrar till stor rotatorisk kontroll vid funktionella rörelser.

Stelhet/aktiv förkortning i globalt stabiliserande muskler leder till minskat rörelseomfång. Överrörlighet i musklerna leder till en försämrad stabilitetskontroll, tonisk rekrytering, excentrisk kontroll, rotationsstabilitet och en generell global obalans (Panjabi 1992, Panjabi 1992, Sahrmann 2002, Shirley Sahrmann 2010, Comerford and Mottram 2012)

Globalt mobiliserande muskler
Globalt mobiliserande muskler skapar primärt rörelser och måste ha full längd så att de tillåter full ledrörelse utan kompensationer. Globala muskler stabiliserar främst då systemet utsätts för höga krafter, vid lyft, press, drag, och dämpningar.

Dysfunktioner i globalt mobiliserande muskler: Muskulära förkortning/tonusökning minskar rörelseomfång och leder till kompensation. Överaktivitet i globalt mobiliserande muskler ger spasmer vid smärta och patologi. Felaktig rekrytering och sekvensering leder ofta till överdriven rörelse vilket skapar global obalans. För mer info rörande muskulär stabilisering, se (Bergmark 1989, Panjabi 1992, Comerford and Mottram 2001, Comerford and Mottram 2001, McGill 2001, McGill and Cholewicki 2001, Hibbs, Thompson et al. 2008, Comerford and Mottram 2012).

Elitidrott och hög prestation kräver att en individ har hög nivå av muskulär stabilitet där lokalt och globalt stabiliserande muskler samverkar med globalt mobiliserande muskler där individen kan använda lämplig muskulär strategi beroende på kraftkrav som ställs på den (Kibler, Press et al. 2006, Willardson 2007, Hibbs, Thompson et al. 2008).

Stabilisering i Utveckling
Barns stabilisering är efter födseln under utveckling, barnet är till stor del reflexstyrd vilket leder till vissa tonusökningar i olika positioner. Under perioden som barnet lär sig att krypa och gå utvecklas och koordineras den stabiliserande systemen. Barns hållning och stabilisering är till stor del påverkad av det relativt tunga huvudet som flyttar tyngdpunkten uppåt i kroppen. Under tillväxten kommer tyngdpunkten flyttas ner i kroppen vilket förenklar postural stabilisering. Mycket av den stabiliserande muskulaturen tränas av allsidiga funktionella rörelser och rörelsevariation. Målet är att låta grundmotoriska mönster utveckla ett effektivt stabiliseringssystem istället för isolerade övningar. De flesta individer utsätts dock inte för allsidiga rörelser och utsätts istället för inaktivitet, felbelastningar och eventuellt får skador något som hämmar utveckling av stabiliseringssystemet och där stabilisering skapas via kompensationer (Sahrmann 2002, Page, Frank et al. 2010, Shirley Sahrmann 2010, Comerford and Mottram 2012)

Test på stabilitet.
Alla idrottare bör testa stabilitet i alla kroppens leder. Lokal och Globalt stabiliserande musklers funktion kan testas med olika subjektiva rörelsescreener, där fynd på instabilitet tas vidare och undersöks med kliniska stabilitetstester.

Figur 12 Exempel på screen övningar

För att testa hur idrottaren klarar av att använda lokala, globala stabiliserande samt de mobiliserande musklernas stabiliserande funktion bör även klassiska styrketräningsövningar som marklyft, knäböj och chins användas för att utvärdera stabilitet. Fokus är då att inte idrottaren ska uppvisa några okontrollerade rörelser i någon led.

Grenspecifik stabilitetsanalys bör även göras i den specifika idrottsliga situationen. Här bör ett team av tränare, idrottsvetare och idrottsmedicinare analysera idrottarna i ett urval av rörelser som representerar idrotten. Teamet utvärderar om vissa oönskade rörelser är ett tecken på teknik, stabilitets, styrkebrister osv. För att få en komplett bild av en individs stabilitet måste alla tester inkluderas, från lågbelastade kontrolltester till högbelastade idrottsliga rörelser.

Träningsbarhet

Stabiliserande muskler kan tränas upp snabbt och kan tränas med hög frekvens. Både muskelns styrka och rörlighet kan påverka dess stabiliserande funktion, men även hela det stabiliserande muskulaturens motoriska kontroll kan vara gränssättande för stabiliteten. Motorisk kontroll kan genom systematisk träning snabbt förbättras (Comerford and Mottram 2012) (Barr, Griggs et al. 2005, Barr, Griggs et al. 2007) (McGill 2007) .

Rörelserikedom kommer under utvecklingen leda till att individen har en fungerande stabiliseringsstrategi, dock så kommer vi komma i kontakt med individer som inte har en hög och varierad fysisk aktivitet något som kan generera icke produktiva stabiliseringsstrategier. Hos individer som uppvisar en icke produktiv stabiliseringsstrategi kommer olika tester visa på en dysfunktion i stabilitet och för att korrigera dysfunktionen kommer individen gå igenom faserna omedveten inkompetens, medveten inkompetens, medveten kompetens och omedveten kompetens. Omedveten inkompetens: Individer som har en omedveten dysfunktion kan känna effekter av dysfunktion såsom instabilitet eller smärta men inte veta mekanismen bakom dysfunktionen. Genom tester kommer individen bli medveten om sin dysfunktion (medveten inkompetens). Förståelse för dysfunktionen är första steget i att kunna skapa en god funktion och individen kan bedriva fokuserad träning för att skapa en god funktion. Vid medveten kompetens kommer individen kunna använda en produktiv stabiliseringsstrategi då individen fokuserar på stabilitet, dock så kan gamla stabiliseringsstrategin återkomma vid automatiserade rörelsemönster. Vid omedveten kompetens har individen integrerat stabiliseringsstrategin och använder den omedvetet och integrerat i alla automatiserade rörelsemönster. Målet för all rehabilitering bör vara att komma till omedveten kompetens. Progressionen för att jobba med stabilitet kan ses nedan.

Stabilitetsträningens progression bygger på att skapa rätt rörelsemönster inifrån och ut. Första steget isolera innebär att en individ ligger på rygg och lär sig att andas med magen. Vid magandning måste global muskulatur slappna av för att tillåta expansionen av bålen. När individen behärskar en avslappnad magandning kommer steget Aktivera in där individen får uppgiften att bibehålla neutral kurvatur samtidigt som djup magandning genomförs. Syftet med att använda en pressure biofeedback unit (PBU) är att medvetengöra individen om dess okontrollerade rörelser och syftet med magandningen är att få individen att koppla ur de globalt mobiliserande musklerna i förmån för stabiliseringsarbetet av de lokalt och globalt stabiliserande musklerna. Under aktiveringsfasen ökas belastning i takt med att individens djupa bålstrategi utvecklas. I integrerafasen kommer övningarna bli mer komplexa och andningen integreras i rörelserna. Under integrera fasen vill vi skapa en integrering mellan lokalt stabiliserande, globalt stabiliserande och globalt mobiliserande muskler där alla strategier hjälper till i stabilisering och rörelse. Integrera fasen syftar till att skapa omedveten kompetens i komplexa rörelsemönster och belastning ökas succesivt då individens kompetens utvecklas. Prestera fasen innebär att individen genomför grenspecifika träning där stabiliseringsfokus då och då tas in för att se att vi förankrar nya stabiliseringsstrategin. Målet med återinföra fokus är att se till att individen omedvetet fortsätter att välja en produktiv stabiliseringsstrategi

Referenser

BÖCKER

TOTAL STABILITETSTRÄNING – FÖR PRESTATIONSUTVECKLING OCH SKADEPREVENTION

KINETIC CONTROL : THE MANAGEMENT OF UNCONTROLLED MOVEMENT

DIAGNOSIS AND TREATMENT OF MOVEMENT IMPAIRMENT SYNDROMES

ARTIKLAR

STABILITY OF THE LUMBAR SPINE

FUNCTIONAL STABILITY RE-TRAINING: PRINCIPLES AND STRATEGIES FOR MANAGING MECHANICAL DYSFUNCTION

MOVEMENT AND STABILITY DYSFUNCTION--CONTEMPORARY DEVELOPMENTS

OPTIMIZING PERFORMANCE BY IMPROVING CORE STABILITY AND CORE STRENGTH.

LOW BACK STABILITY: FROM FORMAL DESCRIPTION TO ISSUES FOR PERFORMANCE AND REHABILITATION

BIOMECHANICAL BASIS FOR STABILITY: AN EXPLANATION TO ENHANCE CLINICAL UTILITY