Teknisk kompetens är en grundförutsättning för Alpin Prestation ihop med Fysisk kompetens, Psykologisk kompetens och Utrustning.

Teknik: Optimal rörelserespons för en rörelseuppgift
Teknik kan beskrivas som ett optimalt sätt att genomföra en rörelse för att lösa en rörelseuppgift. För att förstå teknik begreppet, så krävs det att vi har en grundläggande förståelse för hur rörelser uppkommer, lärs in och optimeras.

När utförsåkaren står i startgrinden innan start kommer grundförutsättningar vara det som främst kan förutspå resultatet. Grundförutsättningarna optimeras genom mångårig process av träning. När utförsåkaren ger sig ut från grinden så kommer idrottarens tyngdpunkt accelerera på grund av att tyngdkraften accelererar individen och överför potentiell energi till rörelseenergi. Individen ska rikta om energi genom en bana. Vid varje riktningsförändring kommer sinnena (1) ta in information vilket ger en bild på uppgiften och miljöförhållanden (2) och på ett sådant sätt ge information om vilka handlingsmöjligheter (3) individen har. Individen tar in informationen och jämför handlingsmöjligheterna med de individuella begränsningar (4) som individen har. Systemet koordineras (5) för att hitta bästa förutsättningar utifrån miljö, uppgift och individuell kompetens och respons (6) genomförs. Sinnena ger feedback (7) om resultatet av respons och information jämförs med rörelsemål och korrigeras (8) flertalet gånger för att närma sig rörelsemålets syfte och mål

Mer komplexa rörelser såsom utförsåkning handlar om att samordna upp emot kroppens alla 792 muskler och skapa precisa rörelser i hundratals leder under en specifik tidperiod och att anpassa rörelsen till vår miljö med hjälp av filtrerad och relevant information vi får från våra sinnen.

Problemet ligger således i antalet grader av frihet som finns i mänsklig rörelse, målet för teknikinlärning av alla rörelser blir att begränsa frihetsgraderna för att kunna precist styra sin rörelse för att lösa en rörelseuppgift.

Ett sätt att förklara rörelse är genom den dynamiska systemteorin. Teorin har sitt ursprung från den sovjetiska psykologen och fysiologen Nicola Bernstein (Berstein 1967). Dynamiska systemteorin (DS) utgår från principen om självorganisering av rörelser utan något program från hjärnan. Rörelserna styrs istället av uppgiften, miljön och individens förutsättningar och om någon av dessa faktorer ändras organiserar systemet om sig för att nå ett optimalt rörelseutförande. Optimalt rörelseutförande definieras som ett rörelsemönster med minst energiåtgång. Inom DS ses varje ny rörelse som ett problem där individen ska hitta ett så effektivt sätt som möjligt att utföra rörelsen på, det är således effekten av rörelsen inte utseendet av rörelsen som är viktigt.
Individens begränsningar består av nivå på de fysiska grundkvaliteterna, teknisk kompetens, psykologiska egenskaper och utrustning.
Miljöns begränsningar: Handlar om omgivningen begränsningar och kan ses som ett stort begräpp rörande den fysiska (MÖH, Temperatur, Hastighet, Vind, Kraft), psykiska (stress, press, motivation, rädsla), sociala (grupp, ledare, tränare) och kulturella (idrottskultur, normer, regler, lagar) miljön.
Uppgiftens begränsningar: Handlar om begränsande faktorer såsom regler, rörelsemål, bansättning, tävlingsordning osv
Grundantagande med DS teorin:

  • Självorganisation: Rörelser styrs inte av centrala program utan av uppgiften, miljön och individens förutsättningar om någon av dessa faktorer förändras organiserar sig systemen för optimalt koordinera rörelsen. Med system menas de system som deltar i rörelseutförande såsom nervsystem, perception, muskler, ämnesomsättning, kardiovaskulära systemen osv. Självorganisering sker omedvetet. Alla delar i systemet bidrar, fördelar krav och organiserar sig således i koordinativa synergier.
  • Stabilitet: Individen strävar efter stabilitet i systerorganisationen som sker genom en koordination av systemen och att rörelsen når ett attraktortillstånd (attractor state). Attraktortillstånd karaktäriseras av en hög energieffektivitet (rörelseekonomi) i rörelsen. En stor rörelseerfarenhet gör att systemet uppnår attraktortillståndet snabbare eftersom individen lättare kan söka mellan tidigare upplevda attraktortillstånd i liknande förhållanden.
  • Momentan förändring: Ett rörelsemönster kan snabbt övergå i ett nytt rörelsemönster. Överföringen sker vid trösklar, där en ny attraktortillstånd måste uppnås med ett nytt rörelsemönster. Ett exempel på detta är gång på löpband, om hastigheten ökar så kommer individen vid en viss tröskel övergå från gång till löpning, två likande rörelsemönster dock med helt olika rörelseprinciper

Skicklighet: Definieras som en individs förmåga att vara så flexibel i systemet samtidigt som hen begränsar rörelsefriheten så att rörelsen blir effektiv.
Lära sig teknik
När en individ försöker lära sig en ny teknik kommer den under läroprocessen gå igenom tre olika stadier:

 

Eliminering av frihetsgrader: Fasen prioriterar begränsning av rörelsefriheter på bekostnad av systemflexibilitet. Initial elimineras rörelser för att underlätta kontrollen av komplexa rörelseuppgiften. Det kan exempelvis ses i stelheten i rörelsen i som uppkommer hos en individ som ska lära sig salsa. Initialt låses kroppen upp och individen får stela, orytmiska, obalanserade rörelser. Delar av kroppen rör sig inte alls såsom överkroppen. Stelheten sker eftersom de koordinativa synergierna inte har hittat sin attraktortillstånd och uppnått stabilitet.
Utforskande av frihetsgrader: Fasen karaktäriseras av att individen succesivt ökar frihetsgraderna och utforskar dess effekt på den komplexa rörelsen. Kroppen har hittat en attraktortillstånd till de små rörelse och instabiliteten har minskat. Individen början nu att utforska komplexa rörelsen genom att öka rörelseomfång samt inkludera fler kroppsdelar i rörelsen. Utvecklingen sker inte genom isolerade utveckling utan istället genom parallella processer som pågår samtidigt på olika systemnivåer. Utforskningen gör att frihetsgraderna styrs och kontrolleras effektiv. Individen hittar balansen mellan flexibilitet och stabilitet.

Nyttjande av frihetsgrader: Innebär förmågan att kunna använda frihetsgraderna på ett kreativt sätt för att snabbt vid förändrade rörelseuppgifter hitta ett attraktortillstånd och koordinativ synergi. Hos salsa dansaren kan vi se att frihetsgraderna har ökat i dansen, där dansen upplevs som mjuk och med ett flöde. Dansaren upprätthåller rörelsereglerna men improviserar kring dem genom att ytterligare öka frihetsgraderna i dansen.
DS ser varje ny rörelse som ett problem att lösa, individen ska få frihet att på sitt individuella sätt lösa uppgiften medan tränaren ändrar uppgiften utifrån miljön, individuella krav osv.