Barns utveckling

För att kunna designa en utvecklingstrappa så krävs det att vi tar hänsyn till individens utveckling ur ett fysisk, kognitivt, språkligt, emotionellt och socialt perspektiv. Fokus på endast ett område kommer leda till en felanpassning av hur vi rekommenderar att träningen ska bedrivas. Delen som kommer här under kommer beskriva olika delar av mognaden som är viktig att ta i beaktande och som ligger som grund för utvecklingstrappans progression

Ålder

Vid träning för barn, kategoriseras ofta barnen in olika åldersfaser vilket kanske har sitt ursprung ur skolans sätt att placera barn i åldersklasser.

Barn utvecklas väldigt olika och det är därför svårt att använda kronologisk ålder som en indikator för vad som ska tränas och när. Som ni ser på bilden ovan kommer resultatet bli rörigt om vi lägger fysisk kompetens mot ålder. Biologisk ålder lämpas sig bättre då det försöker ta hänsyn till en viss biologisk mognad.

Tillväxt.

Väldigt snart efter befruktningsögonblicket så börjar vi att växa och att utvecklas och händelser som sker under fosterstadiet kan komma att påverka hur barnet utvecklas efter födsel.

Tillväxt inkluderar mätbara förändringar i längd, vikt, kroppssammansättning osv. Mognad kan definieras som utveckling av olika system till en färdigutvecklad nivå. Mognad och tillväxt är viktiga faktorer att ta hänsyn till vid träning av barn (Tanner, Whitehouse et al. 1966, Tanner, Whitehouse et al. 1966).

  • Generell tillväxt: Generell tillväxt inkluderar tillväxt av längd, vikt och kroppsstorlek vilket följer liknande tillväxtmönster. Spädbarnet växer mycket under första åren, därefter avtar tillväxthastigheten under en period för att senare göra en tillväxtspurt vid puberteten.
  •  Neural tillväxt: Neurala tillväxtkurvan beskriver utvecklingen av hjärna och nerver.  Utveckling av nervsystemet sker relativt snabbt och nervsystemet är till stor del färdigutvecklat vid ca 7 års ålder.  Grundmotoriska mönster kan utvecklas väldigt tidigt innan mer komplexa rörelsemönster introduceras då nervsystemet är färdigutvecklat.
  • Genitala kurvan: Genitala kurvan används för att symbolisera hormonell mognad. Kurvan är relativt stabil ungefär fram till puberteten, där den gör en brant ökning.

Om vi lägger tillväxtkurvan och jämför individer kommer utseendet på kurvan likna varandra men dock så kommer åldern som de olika faserna inträffar skiljas mellan individer 

Däremot ser tillväxtmönstret liknande mellan individer och kan användas som indikator för fysisk mognad. Således kan  längdtillväxtkurvan användas för att uppskatta biologisk ålder. Biologisk ålder lämpas sig bättre då det försöker ta hänsyn till en viss biologisk mognad.  Träning bör planeras utifrån kompetens. En idrottares kompetens kommer att påverkas av dess biologiska ålder, men är också start relaterad till tiden individen har tränat (träningsålder). Dock har vissa forskare matchat olika fysiska egenskaper med tillväxtkurvan och hittat perioder där individer har en särskilt hög träningsbarhet och adaptation till olika träningsformer, beroende på de olika fysiologiska systemens tillväxt.

Träningsbarhet

Illustrationerna ovan visar på ett samband mellan fysiska egenskaper och dess träningsbarhet i olika faser av tillväxt. Som stöd av dessa illustrationer har olika rekommendationer skapas för hur en individ ska tränas. Som man kan se så kommer vi ha en motorisk guldålder från födsel fram till ca 10-12 års ålder eller till just innan tillväxtspurten. Däremot visar illustrationer på en bra period för att träna styrka just efter tillväxtspurten. Vissa har tolkat detta som att styrka ska inledas att tränas efter puberteten och inte innan, ett antagande som baseras som på ett feltolkning av graferna. Graferna visar endast då det är extra gynnsamt att träna ett område men fundamentala rörelser och träningsrörelser bör skolas in under den motoriska perioden för att sedan belastas optimalt under de perioder då individen har en ökad träningsbarhet. 

Dock har barn en ökad känslighet för belastning under tillväxtspurten och således bör träningen och belastningen anpassas för att inte riskera skador. Mer om belastning se avsnittet belastning och krafter. 

Även om vi inte har en ökad träningsbarhet av en egenskap så kan den mycket väl utvecklas under andra perioder om träningen planeras med en lämplig progression, variation och belastning.  Träning bör utveckla alla de fysiska grundegenskaperna under hela tillväxten för att skapa en alpin atlet, men metoderna vi använder oss av för att utveckla de olika fysiska grundegenskaperna skiljer sig beroende på individens mognad och förutsättningar. Träning är i grunden baserat på den enskilda individens respons till olika träningsupplägg där den enskilde individens mognad och kompetens styr progressionen.  

Träningsbarhet olika fysisk grundegenskaper

MOTORISK GRUNDKOMPETENS: kan tränas genom att utsätta idrottaren för en stor variation av rörelser. Motorisk grundkompetens gynnas av att delta i en stor variation av idrotter och lekar där rörelserna naturligt förekommer. Hinder, äventyr, lekland, lekplatser osv kan användas och designas för att optimalt stimulera motorisk kompetens och fysisk aktivitet (Giblin, Collins et al. 2014, Robinson, Stodden et al. 2015, Sharma-Brymer and Bland 2016, Edwards, Bryant et al. 2017, Longmuir, Boyer et al. 2017, Edwards, Bryant et al. 2018). 

RÖRLIGHET: Utvecklas genom en hög rörelserikedom och fysisk aktivitet under uppväxten. Rörelsevariationen kommer ställa krav på flera olika leders rörlighet och på så sätt bibehålla ledens rörelseförmåga. För individer som inte levt ett liv med rörelserikedom och hög fysisk aktivitet kan vissa leder ha tappat sin naturliga rörelseförmåga och hos dessa individer kan ledernas rörlighet genom att initiera rörelserikedom och i vissa fall även specifik rörlighetsträning. Det finns betydande stöd som visar att rörlighet i en led kan förbättras genom rörelseträning (Decoster, Cleland et al. 2005) (Decoster, Cleland et al. 2005) (Harvey, Herbert et al. 2002, Guissard and Duchateau 2006, Sharman, Cresswell et al. 2006, McHugh and Cosgrave 2010, Behm and Chaouachi 2011), men det finns en del funderingar på vad som är mekanismen bakom ökningen i rörelseomfång där allt ifrån att smärtkänslighet minskar till att muskeln förlängs (Magnusson 1998, Weppler and Magnusson 2010). Ur ett fysiologiskt perspektiv är det intressant att prata om mekanismen bakom längdförändring men inom idrott är det viktigaste att vi kan påverka den med träning. Ur ett utvecklingsperspektiv bör den fysiska aktiviteten hög och rörelserikedomen vara stor vilket gör att barnet bibehåller rörlighet i funktionella rörelsemönster 

STABILITET: Utvecklas genom en hög rörelserikedom och fysisk aktivitet under uppväxten. Rörelsevariationen kommer ställa krav på flera olika leders stabilitet samt skapa många olika lösningar på rörelseuppgifterna som kroppen utsätts för. För individer som inte levt ett liv med rörelserikedom och hög fysisk aktivitet kan vissa problem uppkommit i stabiliteten och hos dessa individer kan ledernas stabiliserande funktion förbättras snabbt då stabiliserande muskler kan tränas upp snabbt och kan tränas med hög frekvens. Både muskelns styrka och rörlighet kan påverka dess stabiliserande funktion, men även hela det stabiliserande muskulaturens motoriska kontroll kan vara gränssättande för stabiliteten. Motorisk kontroll kan genom systematisk träning snabbt förbättras (Comerford and Mottram 2012) (Barr, Griggs et al. 2005, Barr, Griggs et al. 2007) (McGill 2007). 

BALANS: Utvecklas genom en hög rörelserikedom och fysisk aktivitet där vissa moment utmanar balansen hos individen. Genom att tillåta en aktiv lek i olika miljöer kan individen lära sig att balanser och utveckla sin förmåga att lösa olika typer av rörelseutmaningar som ställer stora krav på individens balans 

KOORDINATION: Vi utvecklar koordinationen hela livet så länge vi stegrar komplexitet i rörelseuppgiften. Vi födsel är barnet okoordinerad men koordination utvecklas snabbt då de utsätts för nya rörelser och rörelsekomplexitet. Bred och allsidig aktivitet/lek utvecklar koordination där rörelsernas komplexitet följer en ständigt utvecklande progression. Koordinationsträning kan ses som motorisk träning och bör följa idéerna kring den system dynamiska teorin för motorisk inlärning. Vi vill hela tiden öka komplexiteten i rörelseuppgifterna och utforma övningar som individiden efter en viss ansträngning klarar. Koordination bör tränas ifrån tidig ålder genom att låta barn experimentera med olika rörelsemönster. Det är väldigt viktigt för unga och barn utföra lek med fokus på allsidig rörelse för att anamma koordinativa förmågor. Exempel på detta är klättra, hoppa, balansera, rulla, sparka och kasta. Utveckling av dessa koordinativa förmågor benämns generell koordination. Allt eftersom atleten åldras och mognar ställs mer specificerade krav på koordination utifrån den sport atleten utövar. Som med andra kvalitéer inom träning måste koordinationen utmanas för att utvecklas. Det kan handla om att utföra nya rörelser, ändra tempo i utförande och addera störningsmoment där de idrottsliga momenten ska automatiseras. Detta benämns som idrottsspecifik koordination (Hallén, 2011).

PRECISION: Precisionen hos nyfödda är låg då rörelserna ofta är grovmotoriska och då barnet lär sig nya rörelser så kommer barnet först vara grovmotorisk och använda för mycket muskler för att utföra rörelseuppgiften. När barnet förfinar rörelsemönstret kommer mindre muskler vara involverade i rörelsen och barnet kommer bli mer finmotorisk varav precisionen ökar. Precision utvecklas genom en progression i rörelserikedomen, där vi som ledare skapar rörelseuppgifter med hög nivå av feedback. Barntränare får jobba med att uppgiften är väl specificerad men där rörelseuppgiften direkt ger feedback ett exempel på detta kan vara björngång med ett kvastskaft på ryggen vilket minskar rörelsen i bålen under björngången. Uppgiften för barnet blir att gå björngång utan att pinne faller av.  I senare utvecklingsstadium innebär det att vi försöker optimera tekniken och uppnå rörelsens syfte med fullt fokus och precision. Inom skidåkning gäller det att ha samma precision i varje moment under ett helt åk och under en hel träningsdag. Vi strävar efter att skapa optimala lösningar på varje rörelseutmaning vi utsätts för och ökar uthålligheten i denna process.

STYRKA: En individs styrka börjar utvecklas redan efter födsel genom att barnet då genomför reflexmässiga och rudimentära rörelser vilka är belastade med barnets egna kroppsvikt som motstånd. Genom en hög rörelserikedom, fysisk aktivitet och aktiv lek kommer barnet successivt öka belastningen på kroppen vilket gör att styrkas succesivt ökar. Rörelserikedomen är nyckeln i en styrkeutveckling samt en rolig progression med många olika typer av utmaningar som ställer krav på individens styrka (klättra, simma, springa, hoppa osv)

EXPOSIVITET Barns explosivitet utvecklas under uppväxten i takt med att barnet ökar sin kraftutvecklingspotential. Genom en hög rörelserikedom, fysisk aktivitet och aktiv lek kommer barnet successivt öka belastningen på kroppen vilket gör att explosiviteten succesivt ökar. Rörelserikedomen är nyckeln i en styrkeutveckling samt en rolig progression med många olika typer av utmaningar som ställer krav på individens styrka (jaktmoment, lekar, idrotter) Störst utveckling av explosivitet ses efter pubertetens muskeltillväxt där idrottaren lär sig att använda musklerna och rekrytera mer motorenheter vid explosiva rörelser.  Plyometrisk träning passar bäst efter puberteten då idrottarens muskler och senor är mer förberedda för den höga belastning som uppkommer vid hopp och kast.

SNABBHET: Barns snabbhet utvecklas under uppväxten i samspel med de andra fysiska grundegenskapernas utveckling. Genom en hög rörelserikedom, fysisk aktivitet och aktiv lek kommer inkluderas moment som utvecklar individens snabbhet ur många olika perspektiv. Rörelserikedomen och rolig progression med många olika typer av utmaningar som ställer krav på individens snabbhet är viktig för individens utveckling (Exempel på lekar som utvecklar snabbhet: Kull, tafatt, bollens befriare)

AGILITY/RIKTNINGSFÖRÄNDRINGSFÖRMÅGA: Rörelserikedom, fysisk aktivitet och den naturligt förekommande aktiva leken samt allsidigt idrottande utvecklar individens förmåga att göra riktningsförändringar utan eller som respons till stimuli. Genom att initiera lekar såsom kull eller att uppmuntra individen att delta i många olika idrotter utvecklas en hög förmåga att göra riktningsförändringar. 

UTHÅLLIGHET: Både aerob och anaerob uthållighet utvecklas hos barn och ungdomar i respons till det stimuli individen utsätts för. Hög fysisk aktivitet, rörelserikedom och aktiv lek främjar utveckling av uthållighet. Prepubertala barn har en lägre anaerob prestationsförmåga jämfört med vuxna på olika prestationstest, något som har tillskrivits till försämrad funktion i vissa enzymer som involverade i anaerob energiframställning. Träningsbarheten är däremot stor och det har visat att prepubertala barn uppvisar stora ökningar på anaerob prestation och på enzymaktivitet efter träning, ökningarna är större än det som uppkommer hos vuxna. Träning av anaeroba förmågan kan för barn omfattas av lekar, stafetter och spel där individen utmanar det anaeroba systemet

KONDITION: Utvecklas hos barn och ungdomar i respons till det stimuli individen utsätts för. Hög fysisk aktivitet, rörelserikedom och aktiv lek främjar utveckling av kondition. Barn har relativt små hjärtan och stora kärl jämfört med vuxna. Hos vuxna som tränar kommer både hjärtminutvolym och blodtryck öka vilket gör att hjärtat måste arbeta mot ett högre motstånd (styrketräning). För att en muskel ska öka i storlek krävs det att den belastas och lika gäller med hjärtmuskler.  Barn ökar främst sin hjärtminutvolym (via pulsökning) vid träning medan blodtrycket inte nämnvärt ökar vilket gör att hjärtat inte belastas på samma sätt som hos vuxna (Tonkonogi and Bellardini 2012). Långdistansträning för barn kommer således inte ge speciellt hög effekt på hjärta större potential finns i form av olika typer av intervaller som kan utformas som lekar, staffetter, tävlingar  (Baquet, Berthoin et al. 2001, Baquet, Berthoin et al. 2002, Baquet, van Praagh et al. 2003, Baquet, Guinhouya et al. 2004, Baquet, Gamelin et al. 2010)